Tåget

Tåget bara rullar, till en plats nånstans i fjärran.
Ständigt nya bilder jag ser igenom fönstret.
Aldrig nog med tid, att säga vad jag kände.
Aldrig nog med mod, att beröra vad som hände.
Att torka alla tårar sen mamma såg mig åka
och pappa stod där vilse, ingen tid att bråka, men …
Tåget rullar på för mig genom livet.
Genom alla platser som alltid tas för givet.
Förbi en liten pojk med ständigt ont i magen.
Som aldrig kunde känna, värmen genom slagen.
Kärlek som fick bli ensam i ett badrum.
All väntan på att snart så skulle man va vuxen.

Men tåget rusar framåt det rusar över marken.
Förbi min unga gråt till kyssarna i parken.
Till alla dumma bråk brännande i halsen.
Över någon raggning som man mött efter sista dansen
när man bar ville få det man alltid velat smaka.
Men som aldrig ville ge en, löftena tillbaka.

Och tåget rusar på snart är resan över.
Hoppas att jag då förstått vad jag behöver.
För att läka alla sår som livet då har givit.
Men den som inte lidit har heller inte vågat (livet).

Och tåget rusar på till en plats som ingen känner
jag ser bilderna av dig o alla svunna vänner
speglas i en blick från någon som gick förbi mig
med ett leende som jag, önskar jag fick ge dig.
Jag undrar vilket öde som väntar mig på färden
om månens svaga stråle kan lysa upp i världen
för tåget rusar på och aldrig att det stannar
förrän så en dag långt bort jag hör en röst som ropar nananana …

(Music: R. Cocciante Lyrics: A. Ekborg)