En Örgryteyngling

En gång stod där en liten gosse
Invid örgrytevillans grind
Och solens strålar smekte varligt
Hans lilla fjuniga rosenki nd
Han skulle hedra den gamla ätt en
Av idel b låblodigt stolta män
Och var han gi ck såg han släktporträtten
Av folk som ruttnat för länge se n

Hans pappa söp och sköt älg i skogen
Hans namn var aktat och vida känt
Han spela golf och han satt på krogen
Och slet för födan som disponent
Och lilla mor gick i päls om våren
En pudel var hennes bästa vän
Hon var aktiv i lottakåren
Samt i djurskyddsföreningen

Och detta arv blev han lärd att bära
Och tala rent med en fin accent
Och uti trägårn bjöd mor på sherry
Och skröt för grannfrun som var docent
Om hur han red och sjöng i hembygdskören
Och såg belevad och välväxt ut
Men när som allt verkar ljusast för en
Står ofta sorgen bak nästa knut

Det kom en dag då vår magre yngling
Tog parti mot sin egen far
Och han blev du med hembiträdet
Och tog dom fattiga i försvar
Det kom en dag då han hördes fisa
På morsans fyrtiotreårsfest
Hon flög till New York som tröst och lisa
Och kom hem med en fullblodshäst

Så blev han hippie så som sig borde
Håret växte i ren protest
Han slog sig fri, men vid middagsbordet
Där var han alltjämt en punktlig gäst
Det var en slashas ur sociteten
Som tog studenten med fem i snitt
Om kvällen bodde han på "kometen"
Där han drack rödvin och rökte kitt

Och där satt snusande herrskapsjäntor
Som stred för kvinnan med stolt förakt
Där satt bohemer som kört på tentor
Och skrek om arbetarklassens makt
Och man citerade stora hjärnor
Ens egen var nästan lika fin
Och under höstnattens frusna stjärnor
Kröp man hemmåt med viktig min

Men han blev äldre, och så med tiden
Fick han allt ädlare ideal
Och det blev jaget och individen
Som skulle frälsas från ångestkval
Och hans primalskri ljöd i natten
Så folk fick för sig där pågick mord
Han gjorde upp med sin svåra barndom
För alla damer vid krogens bord

Och till Paris for han på stipendium
För en hägrande doktorshatt
Och för att supa på dom små kafeer
Där filosoferna fordom satt
Det låg ett skimmer över Sartres dagar
Då Paris var ett paradis
Att dom med tiden fick rätt sura magar
Var bara visdomens dyra pris

Men du som lyssnar, och fick betala
Käre broder, du tillhör dem
Som aldrig kommer nån vart i livet
Men disponentsonen vände hem
För han ska hedra den gamla ätten
Av idel blåblodigt stolta män
Som ännu flinar från släktporträtten
Fast dom har ruttnat för länge sen