Höst

Hur fort blir lönnarna gula
Som lyser vår vandring i parken
Att dö är att resa en smula
Från grenen till fasta marken

Hur smal blir den gyllene strimman
Som bådar att dagen skall randas
Det klämtar en spårvagn i dimman
Och luften blir tung att andas

Hur snart blir kinderna vita
Så kyss dem med läppar av vatten
Se, måsarna textar med krita
En dikt i den svarta natten

Hur snart står poplarna höga
Och nakna med svärta i strecken
Att dö är helt enkelt att snöga
Som löv i den muntra bäcken