Karl-Alfred, Fritiof Andersen, Oc

År nittonhundralio på våren i april
tre glada svenska gossar gick ombord
på ångaren "The Princess", som
gjorde elva mil.
Från Dover ställdes kosan till Bahia
do Brazil.
Vi kom på samma vakt och höll ihop
båd natt och dag,
det var Karl-Alfred, Fritiof Andersson
och jag.

Vi mönstrade för trippen, ty skutan
hon var såld
och assurerad för en halv miljon.
Kaptenens namn var Jackson,
en engelsman så båld
som jämt gick med revolvern klar och
hotade med våld.
Besättning var kulisar av aller värsta slag
och så Karl-Alfred, Fritiof Andersson
och jag.

Men höga assurancer det är en farlig last,
vi märkte också snart att fan var lös.
En natt jag sto till roders jag såg hur i all hast
vår förste styrman stuva ner ett segel
och en mast
i skeppams båt om styrbord, men jag
kalla pojkarna,
där stod Karl-Alfred, Fritiof Andersson
och jag.

Karl-Alfred snodde för-ut ock snoka under däck
och Fritiof pejla rummena i smyg.
Då fick vi se en syn som forst fyllde
oss med skräck:
befälet ville dränka oss och skutan
hon var läck.
Minst halva assuransen den tänkte
skepparn ta,
det sa Karl-Alfred, Fritiof Andersson
och jag.

Men Fritiof tog revolvem uti sin
högra hand,
sex skott i den och sex i fickorna.
"All hands on deck" han ropte ock
upp kom alle man.
Den förste som här knystar blir
skjuten, sade han.
Och pumparna de gick och vi höll
vakt båd natt och dag,
det var Karl-Alfred, Fritiof Andersson
och jag.

Vi korn til Santiago, en stad på Gröna ön
på västra kusten utav Afrika.
Där fick då vår kapten och hans
styrmanner sin lön.
De fördes till ett fängelse som låg där
nära sjön.
Men med små santiagorna inunder palmerna
där gick Karl-Alfred, Fritiof Andersson
och jag