Singularitet
Det var en underbar tid
en tid som man minns
i slutet på sommaren
när inget annat finns
utom du och jag
och allt det va var
i alla fall allt jag trodde att vi var
men dagar med Sndman och billig sprit
försvinner som blått om du målar med vit
färg på det berg, som var allt det du var
för nu förstår jag att du inte menade
vad du sa
och alla varma dagar vi lekte med varann
när du låg där i soffan som en rockkatt och spann
de värmde mig, gav mig återtro på kärleken
som The Bronx i "heart attack american"
men som en låt tystnar
så tysnade det vi var
du tog mitt svarta album och bad mig dra
jag förstod ingenting, jag bara stod där och stirrade
och nu förstår jag vad du inte menade
krita rutan
dra ett streck
häng upp din tavla
ta ner din vägg
du är ett barn i en bil
som inte sitter still
knö dig före kön
du får inte vad du vill
du är som en härva av brottslighet
i ett samhälle som förlåter vad du vet
du är kall som någon kan vara om man är het
du är min singularitet
Men om du kallar mig din vän en gång till
då kommer jag att kasta upp
det kommer blandas med mitt blod
från när jag dödar mig
ingenting kommer längre
vara aktuellt attgöra
åt min situation
för jag kommer vara död