Skön Cecilia

En rallare en rallare, till Skövde ort han kom.
Han fria till en flicka skön, Cecilia hette hon.
Hennes tankar var frimodiga, hennes hjärta stod i brand.
Långt för hon stod och tala vid en rasker rallar man.

Tro aldrig att jag knyter något kärleksband med dig.
Nej du är blott en rallare och jag är flicka fin
Nej bort med sånna tankar nej bort med sånt begär,
tro aldrig att jag håller en rallare så kär

Den rallaren den rallaren han reste bort sin kos,
Han reste bort från hemmet och från sin fagra ros.
Hans tankar va Cecilia som en gång varit hans,
När han och hennes hjärta valt att tro på kärleksliv.

(Mellanspel)

Sju åren borde gångna sju åren uppomkring,
Då faller skön Cecilia i febersjukdom in.
Den sjukdomen var blandad med smärta och stor sorg.
Allt för hon hade givit den rasker rallar'n korg.
Cecilia blev döder och laggder uppå bår,
Av gossar blev hon buren, till gravens mörka vrå.

I denna mörka boning, i denna kalla grav.
Där vilar skön Cecilia, som rallar'n älskat ha.
Och hör i flickor alla som än ogifta går.
Ta emot era gossars anbud när sånt det bjuds uppå,
Lår eder högmod falla som i eder finner bo.
I gravens mörka boningar, skall sånt ej finna ro.
I gravens mörka boningar, skall sånt ej finna ro.