Luffarvisa

När vårens vindar rista i knopparna som brista
Då vill man ut och kvista och bli som barn på nytt
Då axlar jag min mara allt uti solen klara
Och glädjes att få fara ifrån min trånga hytt

Ooh, jag vandrar i den vida ring vårt långa land och rike kring
Och fast jag äger ingenting så sjunger jag ändå
När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom
Man glömmer lätt sin fattigdom om himmelen är blå

Och träffar jag en flicka som vet sig väl att skicka
Då stannar jag en vecka av ros den ljuva ros
Om sen hon börjar ula och tjuta i sin kula
Och säger dröj en smula då drager jag min kos

För ser ni ingenting får hindra mig, en ska väl inte binda sig
Om så de runt mig linda sig min frihet än jag rår
När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom
Adjöss min sista egendom till nästa vän jag går

Men kommer gula hösten med skrovlig rost i rösten
Då är det slut med trösten och grusat allt mitt hopp
Det brummar i var fura och alla himlar skura
Och kläderna blir sura och häfta vid min kropp

Men man ska vara lika lugn och klar och visa att man är en karl
Det finns nog dom som värre har än jag i all min brist
Ooh när alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom
Att klaga är en ynkedom om dagen den är trist
Ooh att klaga är en ynkedom om dagen den är trist