Den lilla bäcken

Jag var ett barn
Med klara ljuva sinnen
Och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt
Och ännu utan minnen
Och genom natten månen stilla gled
Och jag var ung
Med fasta steg på jorden
Jag levde fritt
Bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
Och rent var hjärtat som de kommo ur
Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
Var lilla bäcken blev av
Och jag blev man
Med hattoch stövlar tunga
Och lärde tyglarna av lämplighet och sed
Och lörde le
När marken syntes gunga
Av tyngd från fiender som högg oss ned
Jag ser på världen
Genom dödas blickar
Med andras oro
Köper jag min frid
Och nedåt slår jag
När jag uppåt slickar
Och snarkar däst med själens nöd därvid
Och lilla bäcken
Jag samlar tid
Som musen samlar skulor
Till livets buggnad samlar jag på år
Ty allting stort och starkt
Är byggt av smulor
Och sanningen av ångrad lögn består
I munnens valv
Jag känner orden klinga
Som återskall
Av allt som sagts förut
Min tro är klen
Och klokenskapen ringa
Och allt är början mittoppi och slut
Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
Var lilla bäcken blev av